Dan Snaith har kuskat runt på europeiska vägar och effektivt undvikit den isländska vulkanaskan. Men i Stockholm når Europaturnén sitt slut och dagen efter ska han och övriga i bandet ta sig till Kanada. Den sammanlagda vistelsen i Stockholm beräknas till åtta timmar. I tur och ordning: intervjuer, soundcheck, spelning, mat och sömn. Och mer än så blir det inte. "Ett riktigt dåligt exempel på turnéliv", för att citera Snaith.
Dan Snaith caribou1 300x169  Intervju: Caribou – Dan Snaith har lärt sig att våga sjunga intervjuer artiklar
Dan Snaith_caribou
Efter en hektisk vår har Dan Snaith och hans musikaliska alterego Caribou lättat ankare i Stockholm. Om två timmar avslutar han och livemusikerna Ryan Smith, Brad Weber och John Schmersal sin Europaturné med en spelning på Strand i Stockholm som har allt annat än låga förväntningar på sig.

– Turnén har varit helt galen. Riktigt, riktigt bra. Det har börjat sitta ordentligt live och responsen från publiken har varit riktigt bra, säger Snaith.

Hur var det att spela på Berghain i Berlin?
– Det var en av våra bästa spelningar någonsin. De har ett helt fantastiskt ljudsystem på det stället. Även om vi spelade nio-tio på kvällen så blev det bra. Trots att Berghain snarare når sin topp vid nio på morgonen.

I april släpptes Caribous senaste album, Swim, och det låter inte längre som på Andorra som släpptes och hajpades under 2007 och sedermera belönades med det kanadensiska Polarpriset. Andorra var 60-talet.  Swim är mer dansant.

– Folk som bara hört Andorra innan måste ha blivit lite överraskade, konstaterar Snaith.

En skillnad som är större och betydligt viktigare än influenserna är att Dan Snaith numera sjunger mer. Naturlig följd: lyriken är mer betydelsefull än tidigare, då musiken var i fokus – och texterna fungerade som ett slags komplement. Texterna skrevs efter musiken även under arbetet med Swim, något som inte ska tolkas som att texterna var mindre viktiga, enligt Snaith själv.

– Det är mer personliga texter än förut. Det är första gången som jag verkligen har haft tillfälle att reflektera över händelser i mitt liv.

Den discodoftande singeln Odessa behandlar exempelvis några bekantas skilsmässa.

– Den där kontrasten mellan en mörk text och glad musik är ju inget nytt. Jag har fascinerats av hur discoscenen på 70-talet kunde behandla sina problem med hjälp av musiken och därmed kunde förenas.

Det var inte svårare att lämna ifrån sig skivan när den var klar. Dan var nöjd, men framför allt stolt.

– Förut hade jag en riktigt hemsk sångröst. Men nu har jag förtroendet till det. Det är verkligen min röst. Den är inte gömd bakom massor av effekter. Och det gav en viss känsla även till musiken tycker jag.